Klubben

Under de senaste säsongerna har vi haft klubbvärdar som jobbar som starter och ranger efter ett rullande schema. De bemannar främst fredagar till söndagar, röda dagar och när det är som mest tryck på vår anläggning. Klubbvärdarna är viktiga ambassadörer för S:t Arild Golfklubb och deras arbete med att välkomna, informera och hjälpa medlemmar och gäster är oerhört värdefullt. Klubbvärdarnas uppgift är också att säkerställa att det blir ett bättre speltempo på banan. 

Vi har idag nio personer som hjälper till som klubbvärdar men vi behöver fler för att kunna bemanna fler dagar. Är du intresserad av att hjälpa till som klubbvärd så vänligen lägg ett mail till klubbens VD och Sportchef Peter Larsson på peter.larsson@starild.se

Arild levde med sin ganska så förmögna familj i Stubbarp (1100-1200-talet?) som ligger strax ovanför Arild. Modern Fru Ellen (eller Inger) förlorade sin make medan barnen, helige Tora (Tore) och Arild ännu var små. Det blev därför viktigt för henne att gifta om sig. Hennes nye man Herr David visade sig vara en falsk människa. I sken av att pojkarna behövde upptäcka världen, sände David iväg dem på en skuta. Avsikten var istället att mörda dem. Han hade gjort en överenskommelse med skepparen om att han skulle ge barnen alkohol att dricka, så att de föll i sömn, och sedan tända eld på båten för att lämna den med Arild och Tore ensamma kvar.

Arild och Tore vaknade med eldslågor omkring dem. Arild gjorde då korstecknet över havets vågor och hoppade i havet med sin bror. Tore flöt iland i Torekov, medan Arild flöt på en sten, som med hjälp av en ängels blåsning flöt iland i Arild. David fann Arild vid stranden. Sedan han tagit av honom hans guldringar kastade han ut liket igen. Inger såg guldringarna på Davids finger och anade oråd. Hon skyndade med sina tjänsteflickor ner till stranden där hon fann sin döde son.

Begravningen skulle ske i Brunnby kyrka. När Arild skulle bäras dit blev han så tung att man efter ett tag inte kunde bära honom längre. Folk förstod att detta var tecknet på Arilds helighet. Inger lät bygga ett kapell över hans kropp – Arilds kapell. Andra tecken på Arilds helighet var att vid de båda platser hans lik flöt iland sprang det upp källor vars vatten visade sig vara undergörande. Seden blev att till dessa källor vallfärda på torsdag kväll samt på söndag morgon före solens uppgång.

S:t Arild GK – konception och födelse.

Klubben fyllde 20 år 2007, men banan är betydligt äldre. Gert Karlsson såg den redan 1975, och då köpte han och Barbara sitt hus med utsikt över banan. Strax kunde man se Gert i hagarna som nu är lilla banan, med en järnnia och några bollar slå vackra lyror mot de ännu drömda greenerna. Ja, ni vet hur han såg ut. Och vet ni inte det så kör förbi på vägen någon kväll i sommar, och titta bort mot dammen, för han går där ännu ganska ofta.

Göran Christenson, såg dock banan ännu flera år tidigare, 1970. Han var inte bara en hängiven golfare (hcp 6) utan också förvaltare på godset Krapperup som är den största markägaren i Kullabygden. Kring 1970 eller tidigare, påbörjade Göran C, med bland annat en framtida golfbana i tankarna, avvecklingen av de tre Krapperupsägda arrendegårdar i Fjälastorp, som i knapphet brukade den magra marken. Detta tog ett drygt decennium men visionen av en golfbana levde hela tiden. – Det är nog så att varhelst hängivna golfare far fram i landskapet så framträder banor eller golfhål för deras inre syn. En sådan bana syntes på platån nordöst om Kockenhus, en annan på marken ost om Mölle kapell och ännu en på höjderna rakt öst om Mölle. Ingen av dessa blev dock mer än sköna drömmar, men det blev den vid Fjälastorp. – Hur gick det till? Den frågan skall belysas här.

Modiga män på Mölle GK

Det började nog på Mölle golfklubb under sextio- och sjuttiotal, vid “nittonde hålet” under många och långa samtal mellan fantasifulla och understundom djärva män. De båda redan nämnda fanns där liksom Lars G Jönsson, Kjell Sundelin, Carl-Axel Hernström, Bertil Elvefors, Ingemar Tufvesson, Egon Larsson och Ulf Jacobsson. Många fler naturligtvis, men just dessa återkommer i historien. De njöt förvisso av sin bana, men längtade också efter något mer – S:t Arild som det visade sig, men det visste de ju inte då. Drivkrafterna varierade men sammanföll på ett vackert sätt. Carl-Axel H, den bunkerhungrige, som var greenkeeper på Mölle under en följd av år, och fler med honom, ville se en längre bana där man också kunde bygga in fler utmaningar utan att begränsas av de starkt skyddade naturintressena på Kullaberg. Kjell Sundelin – stadskanslist i Höganäs (kommunens högste tjänsteman) och hans kolleger bland golfande kommunfolk delade med näringslivsfolk som bankdirektören Jönsson, en vilja att stärka kommunens attraktivitet genom att utveckla friluftslivet. Flera av Möllegolfarna började komma så till åren att de kände av de långa motluten och ville gärna trampa en något plattare natur. För Krapperup fanns, förutom ett starkt allmänt ansvar för bygdens utveckling, även ett behov av att på olika sätt förädla det kapital av mark de ägde. För samtliga gällde att de kände trycket mot banorna i Viken och Mölle, att det behövdes mer plats för alla som ville spela golf. Det sägs också att vi denna tid på Mölle GK rådde ett socialt klimat, till stor del präglat av de sommarboende, där s k vanligt folk inte kände sig riktigt hemma. Det kunde väl också leda till att många då såg fram emot något annat. – Jan Sederholm satt nog också där ibland på Mölles nittonde. Han var ju dels stadsarkitekt i Höganäs (sedan 1971), dels en redan mycket meriterad golfbanearkitekt.

Göran Christenson prövade i olika riktningar. – En början var att byggintressen ville projektera för villor på platån nordöst om Kockenhus. Nej, sa baronen Gyllenstierna på Krapperup, den marken borde fridlysas från sådant vanbruk. Göran Christenson som formulerade ansökan om fridlysning tog en chans och skrev in som sista paragraf, att ägaren oaktat fridlysningen skulle få anlägga en golfbana på området. “Det var när Gösta Netzén just hade blivit golftosig”. (GN var landshövding 1969-1973 och syntes av och till på Mölle GK.)

Projekt Falkamöllan

Fjälastorp var en annan ansats. Mot slutet av 70-talet var de tre arrendena, för gården Fjälastorp och de båda andra gårdarna utlösta och avvecklade, och fastigheterna sammanslagna till en enda. 1981 frågade Göran Christenson några personer om de ville samla några som kunde arrendera marken för att anlägga golfbana. En grupp med Ulf Jacobsson som draglok startar projekt Falkamöllan och börjar den 12/12 1981 vid ett sammanträde på Ingemar Tufvessons kontor i Höganäs arbeta med syftet att samla en större grupp om cirka 30 som kan tillskjuta pengar och arbete för att bygga en bana och skapa en förening. Carl-Axel Hernström är med liksom Egon Larsson, han som tillsammans med Gert Karlsson och hustru Bende under några decennier fört Höganäs namn ut över världen i akrobattruppen “Trio Hoganas”, men nu äntligen hamnat på hemorten. Egon noterar i sin dagbok att man den 13/12 traskar omkring i snön i markerna och föreställer sig golfhålen, för att sedan dra hem till Carl-Axels kök och dricka kaffe. Den kände arkitekten Ture Bruce med bl. a. Barsebäck, Mölle och Vasatorp på sin verklista gör en routingplan som bl a innehåller ett korthål med en damm och en ö-green just där 5:ans tee ligger idag. Men det går trögt att rekrytera intressenter och projektgruppens energi slocknar definitivt när det står klart att Krapperup också önskar stycka av för byggnation i anslutning till banan. 

Kommunal omplanering

Det behövs en s k detaljplan innan man kan börja bygga en golfbana. En sådan tar lång tid att processa igenom och den fanns inte 1981-82 när “Falkamöllan” skulle snurras igång. – Nu fanns det ett stort antal byggrätter på kuststräckan mellan Skäret och Svanshall och merparten av dem låg på Krapperups mark. Dessa byggrätter ville kommunen upphäva för att i stället skydda markens natur och reservera den för friluftsliv. Krapperup ville ha något slags kompensation för de byggrätter de uppgav och föreslog Fjälastorp, byggrätter för dels en räcka hus, dels en golfbana. – Voilá! Därmed drog den byråkratiska planprocessen igång. Den utvecklades till en av de mest komplexa planprocesserna som förekommit i kommunen genom att den upphävde sex andra planer, berättar Erland Bondesson som 1987 efterträdde Kjell Sundelin som kommunchef men som fanns med i bilden redan många år tidigre.

Diskussionen, eller “ärendet”, kom att omfatta tre större områden: Bort med byggrätter i Bölsåkra (dvs. mellan Skäret och Svanshall), byggrätter för hus och golfbana i Fjälastorp samt byggrätter för hus på “Arildsplatån” just söder om Arild. Detta stöttes och blöttes på det normala sättet med samråd, informationsmöten, konsultationer med länsstyrelsen, överklaganden, mm. Planen för Fjälastorp togs av kommunen sommaren 1985 och godkändes sent på hösten av länsstyrelsen.

Men det satt ganska hårt åt. Ett vittne berättar att en arkitekt på länsstyrelsen var helt negativ. Då fick man tips från andra på länsstyrelsen, att “om ni väntar med att begära beslut till dess att xx är på semester så kan vi dra igenom det”. Och så gjorde man det. XX blev rasande och lät sig inte blidkas ens i efterhand av allehanda artigheter. Göran Christenson och Krapperup erbjöd sig att dra tillbaka sin ansökan om att få bygga golfbana på Kockenhusplatån. På så vis fick även denna drömda bana en vikt i spelet.

Delar av der stora paketet överklagades till regeringen. Hans Gustafsson som var bostadsminister hade viss kännedom om bygden. Han tyckte inte att Arild behövde fler hus. Den delen avslogs men planen för Fjälastorp, med rätt att anlägga såväl fritidshus och stugor som en golfbana, fastställdes av regeringen den 2 april 1987. – Slut på första akten, efter cirka 20 år.

Andra akten kan börja – interimsstyrelsen

Nu låg manegen krattad för akt två och för nästa trupp, de som skulle ge liv åt den potentiella banan. Hur det i detalj gick till när gruppen skapades, det vet jag ej, för det minns inte heller de som då var med och som jag frågat. Men i stort sett är det inte något gåtfullt. Det fanns ett antal intresserade personer som hade följt det hela och några av dem kände att nu är det vår tur att ta vid. Det fanns ingen politisk opinion för att kommunen skulle göra något mer konkret. De tjänstemän och politiker i kommunen som kände varmt för frågan kunde bara bädda för att en privat grupp tog stafetten. Bertil Elvefors minns att bl a han och Lars G Jönsson talade om saken på Rotary. Någon kom att tänka på att Per-Erik Schyberg – som just slutat som VD på LEO, flyttat till Mölle, var intresserad av golf och var en trevlig karl – skulle var idealisk som ordförande i en arbetsgrupp, om han ville? – Det ville han!

Man litade optimistiskt på att detaljplanen skulle fastställas också av regeringen. Redan 9 mars 1986 sammanträder sålunda för första gången interimsstyrelsen med bland annat de ovan nämnda och med Per-Erik som ordförande. Kjell Sundelin tar på sig rollen som sekreterare för att inte låta pappersarbetet ta udden av de övrigas handlingskraft. In på scenen kommer strax även ärrade golfbaneproffs som Einar Petersen och Jan Sederholm. Einar är erfaren greenkeeper och händelsevis anställd av SGF som golfbanekonsulent, men boende i Jonstorp. Jan, golfbanearkitekten, har förberett sig genom att, redan tre år tidigare på eget bevåg, rita en utförlig skiss till bansträckning. Förutom de ovan nämnda finns Curt Zaar och Per Larsson (han i Tunnby) med i gruppen. – Ridån går upp. Häpp!

En överdrift kanske är det att påstå att manegen var krattad, för där fanns gott om stenar. Politiskt var frågan mycket laddad och kritiker fanns i alla partier. Bland de mer namnkunniga motståndarna fanns riksdagsledamöterna Silverstrand (s) och Siv Persson (fp) liksom Rosmarie Pålsson som även bodde granne med området. Även Claes Petterson (s) stod enligt vissa vittnen på motståndarsidan, även om han själv menar det vara en felaktig beskrivning. (Om så, så tycks sedan dess ha blivit omvänd. Ej bara ifrån (s) till (c) – han leder även våra medlemsmöten, och det med viss bravur.) Motståndet, som av och till var intensivt, hade både specifika och allmänna förtecken. – Bevara ett strövområde för allmänheten, skydda de dovhjortar som rör sig där, skydda våtmarkerna som är så viktiga för vissa arter, för fågellivet, för insekter och fjärilar, för mångfalden i naturen, skydda arkeologiskt intressanta platser undan slutgiltig förstörelse.

Till detta fanns en rätt utbredd allmän skepsis till just golf och golfbanor, i synnerhet om det skulle kosta pengar för det allmänna. Men Folke Nilsson, det socialdemokratiska kommunalrådet var positiv. Han såg golfen som en positiv möjlighet för kommunen, såväl för medborgarnas friluftsliv som för näringslivet. “Vi plockade ofta björnbär där ute på knevlarna” berättar han. “Men några andra människor såg vi aldrig där. Det var inget populärt strövområde före golfbanan.” Han tonar ned sin roll, han var positiv men passiv. Han tillstår dock att om han varit mot, det kanske aldrig blivit någon bana. 

Nu är det mycket som skall dras igång: upphandlingsunderlag behöver tas fram i form av skiss över bana och byggnader, medlemmar rekryteras och finansiering säkras. Höganäsbolaget ställer upp med 350.000 vilket ger hopp och andrum. Redan tidigare har för övrigt Kjell Sundelin förespeglat Per-Erik Schyberg att kommunen kan ge ett ekonomiskt bidrag till marken “för att locka interimsstyrelsen att ta på sig uppdraget”. Detta lyckas han sedan inte få igenom i det känsliga politiska läge som råder när förhoppningen skall realiseras. “Schyberg lät förstå att han var besviken, men jag sa att vi har vunnit båda, för hade jag inte lovat detta hade det kanske aldrig blivit något.” “Ja, men när vi sedan ändå fick köpa marken så fick vi den ju väldigt billigt. Jag ser det som ett bidrag” säger Per-Erik när han erinrar sig saken. (Kommunen sålde marken för samma låga pris som de året innan hade köpt den för från Krapperup, 1 kr per m2.)

Medlemsintresset samlades upp genom SE-banken. En uppgift spreds att det var dit man kunde anmäla intresse att vara med, berättar Lars G Jönsson, bankdirektören. Anmälningarna flöt in under hösten och vintern -86/87. Det gick rätt trögt till en början. Då spred man ett rykte om att platserna började ta slut berättar Einar Petersen. De intresserade vaknade till och snart hade man över 500 anmälningar, tillräckligt många för att kalla till ett konstituerande medlemsmöte på Tivolihuset den 7 juli 1987.

Bana och verksamhet byggs

Merparten av interimsstyrelsen satt kvar i den styrelse som nu valdes, dock att Urban Bjurö ersatte Kjell Sundelin som sekreterare. De protokoll Kjell Sundelin skrev lär ha varit handskrivna men tyvärr har jag inte funnit dem i klubbens arkiv varför jag fått lita till muntliga vittnesmål från herrar som med beklagande säger att deras minne allt som oftast sviker dem. Så ock Urban Bjurö, men hans protokoll har jag funnit.

Urban fiskades upp av Bertil Elvefors vid ett rotarymöte. Ingenjör från Chalmers med bakgrund i Volvo men nu inom Höganäsbolaget. Familjen började med golf när de kom hit ner i mitten av 70-talet, på Södersåsen. Det kanske inte hör hit, men dottern Margareta var bl a med och tog ett svenskt lagguld i EM på Turnberry, 1987 och är nu verksam som clubpro i Alabama, på stranden till Mexikanska Golfen.

Pappa Urban var dock strået vassare för han var med och byggde en hel golfklubb vars samlade framgångssaga, och samhälleliga vikt, vi ännu bara anar. Mellan den 7 juli 1987 och den 28 april 1990 skriver han i egenskap av sekreterare 42 styrelseprotokoll och en handfull protokoll från medlemsmöten. Jag har läst dem alla. – Vilket gäng, vad mycket de uträttar. – Låta rita en bana och ta fram ett upphandlingsunderlag, upphandla entreprenörer för banbygget, för dränering och bevattning, för skötselcentrum, för parkering, för klubbhus, hantera de rättsliga frågorna kring bevattningen (vattendom), flytta bevattningscentrum (ner till 4-an), förhandla med länsantikvarien kring fornlämningar, engagera medlemmar för att förbereda verksamheten, skapa kommittéer för utbildning, bana, ekonomi, medlemmar, byggnation, information, förhandla med kommunen om arrendet, om infartsvägen, så småningom om att köpa marken, administrera en första säsong utan anställd kanslipersonal, ordna en drivingrange i Lerberget (finns kvar ännu i annan regi), anställa banpersonal, kanslipersonal, hitta en pro och kontraktera honom, följa upp allt detta, göra om en del gång på gång, följa upp banbygget och ta mängder av löpande beslut kring olika överraskningar, ha roligt! – Nej, det sista står det inget om i protokollen. Den punkten finns ju sällan med på dagordningen, men de hade nog rätt kul ändå, ibland. Jag hoppas det – och tror det. Alla de jag mött som då var med, tindrar med ögonen när de talar om det. – Anders Grundén, lantmätare, gjorde en jätteinsats i “bansektionen” inför färdigställandet, och för att hantera de komplicerade vattenfrågorna som han ledde till en vattendom långt efter att han avgått ur styrelsen. Per Larson höll i planerna för klubbhuset, Eva Lindell tog hand om ekonomiadministrationen innan Ingemar Jönsson tog över, Erling Hanson utbildningssektionen, Bertil Elvefors handicapkommittén, osv. Alla styrelsemedlemmar deltog mycket aktivt. Om inte alla blir nämnda här så finns de listade på annan plats. Några delmoment i skeendet skall återges.

Arkeologi och banbygge

Det var redan tidigare känt att det fanns gamla stenåldersboplatser på området. Länsantikvarien ställer krav på en arkeologisk undersökning som genomförs i oktober 1987. Först sedan detta är klart kan man börja bygga. I protokollen omnämns gravfält kring hål 12 och 13, en medeltida by vid lilla banan, en vikingaby nånstans, mm. (Vi hoppas kunna återkomma till detta i ett senare nummer av tidningen.) Igångsättningen får skjutas upp medan den arkeologiska analysen pågår. Skanska röjer ståltråd och stängsel medan de väntar. När resultaten kommer har det blivit för vått i marken för att man skall kunna köra med de tunga maskinerna. I januari kan man ändå börja, med infartsvägen ned från stora vägen. Därefter lilla banan och drivingrangen.

Några hål får läggas om helt av respekt för fornlämningar (12 och 17), andra ändras marginellt, och på några hål har vi ej fått gräva för bevattning av fairway (15 respektive 16, mellan fairwaybunkrar och green).

“Man bygger banan under våren, sommaren och hösten -88, sår gräs på fairway och greener allteftersom de blir klara. Vädret ställer till problem. Storm och torka om vartannat, gräsfrö blåser bort, mycket måste sås igen, några greener helt och hållet. – Fröna måste gro och börja växa före vintern. Einar Petersen som drog ett tungt lass till trots att han tvangs lämna styrelsen på grund av att han var anställd av SGF, berättar: “På 11’ans green var vi mycket sena och chansade. På lillejulafton kunde jag ändå konstatera att gräsfjun stack upp ur jorden.”

Köp av marken

I samband med att byggnadsplanen gjordes upp och beslutades i kommunen hade kommunen köpt marken av Krapperup. Oklart varför, men det kan ha sammanhängt med att hela frågan om golfbana och fritidshus just på denna mark var mycket omstridd. Genom att själva äga marken skulle kommunen ha mer kontroll över skeendet. Hösten 1988 aktualiseras åter dock ett köp av marken. Det finns stöd för detta i kommunledningen liksom en majoritet för det, en lite sådan, i fullmäktige. Då bryter motståndet ut igen och motståndarna lyckas vid det sista fullmäktigemötet för året få frågan bordlagd. Det har just varit val och efter årsskiftet har fullmäktige en sammansättning som troligtvis omöjliggör en försäljning. Goda råd är ny dyra. Går det att få till stånd ett extra fullmäktigesammanträde kring denna fråga före nyår? Socialdemokraterns starke man, den “passivt positive” Folke Nilsson bidrar till att det kommer till stånd. Försäljningen av marken går igenom. – Många klubbar dras med tunga och besvärliga arrenden. Det slipper S:t Arild. Tack för det!

Klubbhuset

Den första tanken var att man skulle restaurera den gamla gården. Det visade sig inte vara så billigt och så bra som man hade hoppats. Då såg man sig omkring på andra klubbar och frågade – vad är det som behövs, och kom fram med ett nybyggnadsförslag som blev rätt dyrt. – “Vår tanke var” – så säger Urban Bjurö – “att driva verksamheten så att vi hade mycket företagsgolf, som belade banan och drog in pengar under veckodagarna under vår och höst, medan banan skulle betjäna medlemmarna under helger och under sommaren. Det förutsatte dock ett representativt klubbhus och restaurang.” Ett medlemsmöte 1989 gav accept för denna linje men med förbehållet att få ta beslut igen om offerten översteg ett visst belopp. Det gjorde den till slut varför frågan sattes upp på dagordningen vid vårmötet den 2 maj 1990. Drygt en månad före vårmötet när styrelsen den 27 mars tog beslut om detta, hade Erling Hansson invänt och förordat att man borde hålla sig till den ursprungliga budgeten istället för den utökning med två mkr som nu blivit aktuell. När han inte fick gehör för detta avgick han ur styrelsen vid sittande möte. En vecka före vårmötet, den 25 april, annonserar en grupp av medlemmar, Christer Nidesjö, Erling Hanson och Arne Hansson, vid ett möte med presidiet Per-Erik Schyberg och Stig Birgerstam att de vid vårmötet skall lansera ett billigare förslag som bland annat utnyttjar en av de befintliga byggnaderna. Styrelsen står fast och tar strid för sin linje. Styrelseprotokoll nr 42 från den 28 april avslutas med: “§ 5 Med hopp om framgång den 2 maj avslutade Per-Erik Schyberg dagens möte.”
Men styrelsen förlorade. Man tog konsekvenserna och avgick med omedelbar verkan – Per-Erik Schyberg, Stig Birgerstam, Urban Bjurö, Bertil Elvefors, Ingemar Jönsson, Per Larsson och Kerstin Lohmander – Man var nog ledsna över att man inte fått fullfölja i enlighet med sin övertygelse, säkert förargade också över att man inte lyckats undvika sprickan i styrelsen. Men inte alltför besvikna utan lättade också över att andra nu skulle ta över bördan och ansvaret – samtidigt stolta över allt som hade blivit uträttat.

Per-Axel Svalander 20 år med S:t Arild Golfklubb